h1

Tankar

januari 29, 2012


Hannah aka Coffeeworld skrev något en gång, som stämmer väldigt överens med mig. Såhär stod det.

Kära dagbok. Tänk om jag inte hade fattat. Tänk om jag bara hade forsatt blunda och slutat se mig själv, mitt liv och vad som händer mig. Tänk om jag inte ens hade orkat bry mig om att slå mig ner framför julfilm med familjen för att fira första advent. För även om jag avslutade helgen såhär lyckligt fint så finns problemet kvar innom mig. Det ligger och vilar och väntar på att få bryta ut igen och igen.
Jag vill ju förändra, jag vill att allt ska bli bra. Så himla himla gärna. 
Bort med rösterna, att vara sliten och de där hemska känslorna. 
Jag önskar allra mest att få leva lyckligt igen, hela tiden. Så mycket som det går.

Det ska bli bra nu. En ny vecka, en ny start. Jag lovar att kämpa.

Alla som känner mig vet ju att jag suger på att sätta ord på mina känslor och att jag ogärna (stor underdrivt) tycker om att prata om sånt som rör en på djupet. Men vissa saker är nästan svårare att hålla inom sig än att prata om, och trots det sätter sig en stor vägg av betong framför munnen så fort jag försöker yttra ett ord.
Annonser

One comment

  1. åh emma. jag hatar att vi inte har träffats nå mer 😦



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: